Skillnaden mellan det jag är bra och dålig på

”Anna Anka söker assistent” inspirerade mig nyss, tro det eller ej. I sista programmet får en av killarna sparken, det är tre deltagare kvar och han får sparken för att han gnällt över att han inte tycker att rasta hundar är en del av att vara assistent. När han får sparken och för höra den kritiken säger han ; ” Varför skulle jag se fram emot att rasta hundar?”.

Då insåg jag att jag älskar ju mitt jobb, jag är snabbare och effektivare än dom flesta utan dispyter med någon. Men en del av mitt jobb är att duka av bord, prata med oartiga människor, skrapa av tallrikar, torka upp mat från golv, värma barnmat, torka av barnmat från stolar etc, saker som jag inte tycker om att göra eller någonsin skulle ha lust med, men jag gör det för att det är en del av mitt jobb så att jag sedan kan göra nästa del, och sedan nästa, och det skulle aldrig falla mig in att tänka att jag inte kände för att servera en viss gäst eller rynka näsan åt att torka av barnstolar, jag har ingenting emot det för att det är en del av något större som jag vill göra.

Privat däremot tror jag att jag allt för ofta känner efter och frågar mig själv vad jag har lust me i stunden och vill göra och vad jag känner för vilket leder till dilemman som: Jag vill va skitstark och frisk men jag tar en öl till. Borde man fråga sig själv lite mindre och ha lite större perspektiv och planer? Jag ville träna idag, men  jag ville också gärna sitta och surfa på facebook och TV3 play för stunden, vilket innebär 4 timmar som bortblåst, borsett från den här insikten då, tack Anna Anka!

 

Slav för min kropp

Det har varit väldigt varmt ett tag och för tre dagar började vädret växla, varmt, regn varmt regn varmt regn. Känns som åska borde komma snart för jag har en hint av migrän, ett tryck i skallen som varken blir migränanfall eller går bort, och träning känns helt uteslutet, minsta ansträngning får mig att bada i svett och snurra i huvudet. Jag vill ju dock träna! Varför ska man vara en sån slav för sin kropp?

 

Ingen personlig tränare innom synhåll, bara jag :)

Idag är det söndag och vad passar inte bättre än att använda dagen till träning! Idag tränar jag inte ensam, utan sambon har blivit inspirerad och har bett om att jag ska ge honom lite personlig träning! JAG!? Eftersom jag i princip aldrig tränat i hela mitt liv känner jag mig som en amatör, men inser plötsligt att nu har jag tränat minst två gånger i veckan sedan 24e februari så börjar jag få mer rutin på det och samboen är nyfiken på framgången för det som varit mjukt har blivit hård och det som varit ont har blivit starkt!

Är det inte intressant hur man blir som man umgås 🙂

 

Egentligen skulle jag haft en personlig tränare nu,  för jag ansökte om en för två veckor sedan och blev tilldelad en, men han verkar behöva lite pepp själv för han har trots att jag mailat och smsat och tjatat lyckas unna mig en timme! Inte en toppen egenskap hos en PT, men vem vet, hans bästa vän kanske slutade leka med honom förra veckan eller hans chef kanske ger honom allt för mycket jobb! Återstår att se men inget står i vägen för mina 2-3 egna timmar i veckan!

Dagens tips: Om du drar dig för att göra något  på gymmet så ta med en vän och låt dom göra det först! ( vågade inte ge mig på chin-upsmaskinen)